ATT HA ETT IDEAL

När posten tar slut, då börjar idealet att synas.

Margareta Cederfelt är ett välkänt namn inom svensk och europeisk politik. Hon har varit riksdagsledamot under flera mandatperioder, tidigare vice president och senare president för OSSE:s parlamentariska församling, och har lång erfarenhet av internationell parlamentarisk diplomati. Under åren har hon även haft viktiga uppdrag inom Interparlamentariska unionen (IPU).

Men det som imponerar mest på mig är inte bara hennes politiska karriär. Det är vad hon gör efter att hon har beslutat sig för att inte längre kandidera till riksdagen.

Margareta fortsätter att vara ute på fältet, möta medborgare, samtala med dem och kampanja för Moderaterna och dess kandidater. Hon arbetar för en politisk kraft även om hon den här gången inte själv söker ett mandat.

Och det är just här skillnaden ligger.

Om politik bara handlade om personligt intresse, varför skulle man fortsätta arbeta när det inte längre finns en post att vinna?

För att man tror på något.

För att man har ett ideal.

För att man ser politik som ett samhällsuppdrag och inte som en personlig investering.

Här blir också kontrasten tydlig mot det vi så ofta har sett i Albanien.

I Albanien verkar det för många politiker som om politiken börjar med kandidaturen och slutar med posten. När de står på listorna söker de röster. När de får mandat söker de makt. När de förlorar sin post eller hamnar utanför listorna är det vissa som inte bara drar sig undan, utan också vänder sig mot den politiska kraft som lyfte dem och gjorde dem till ledamöter, ministrar, borgmästare eller direktörer.

Här ser man idealet. I Albanien ser man alltför ofta egenintresset.

Här kan en politiker sluta vara kandidat och ändå fortsätta arbeta för sitt parti.

För vissa i Albanien gäller däremot att om det inte längre finns en stol åt dem själva, då finns det inte heller något parti, inget ideal och ingen medborgare att kämpa för.

Detta är skillnaden mellan politiskt idealism och politisk materialism.

Idealisten frågar: ”Vad kan jag göra för det jag tror på?”

Materialisten frågar: ”Vad kan jag få ut av det?”

Och just därför är Margareta Cederfelt, och inte bara hon, ett exempel som förtjänar att uppskattas.

För en politikers värde mäts inte bara när han eller hon har ett mandat.

Det mäts framför allt när mandatet inte längre är deras eget.

Om man även då fortsätter att arbeta, övertyga, tjäna samhället och stödja andra, då förstår man att det bakom politiken har funnits ett ideal och inte bara ett personligt intresse.

Posten kan ta slut. Idealet gör det inte.

Och det är denna demokratiska kultur som vi också måste lära oss att bygga i Albanien.

Men åtminstone efter att deras mandat har tagit slut borde de inte försvinna som om de aldrig hade varit en del av den politiska kraft som de tillhörde. Ännu värre är det när de förvandlar sin personliga besvikelse till hat och börjar lägga hinder i vägen för det egna partiet – det parti som en gång stödde dem och hjälpte dem att nå politiska positioner.

Mandatet tar slut, posten tar slut, men tacksamheten, värdigheten och idealet borde inte ta slut.

🇦🇱🌎🇸🇪🇦🇱🌎🇸🇪🇦🇱🌎🇸🇪

TË KESH IDEAL

Kur posti mbaron, atëherë fillon të duket ideali.

Margareta Cederfelt është një emër i njohur i politikës suedeze dhe europiane. Deputete e Riksdagut për disa mandate, ish-zëvendëspresidente dhe Presidente e Asamblesë Parlamentare të OSBE-së, me një përvojë të gjatë në diplomacinë parlamentare ndërkombëtare, ajo ka mbajtur ndër vite përgjegjësi të rëndësishme edhe në kuadër të Unionit Ndërparlamentar (IPU).

Por ajo që më bën përshtypje nuk është vetëm karriera e saj politike. Është ajo që bën pasi ka vendosur të mos kandidojë më për Riksdagun.

Margareta vazhdon të jetë në terren, të takojë qytetarët, të flasë me ta dhe të bëjë fushatë për Moderaterna-n dhe kandidatët e saj. Punon për një forcë politike edhe pse këtë herë nuk kërkon një mandat për veten.

Dhe këtu qëndron dallimi.

Nëse politika do të ishte vetëm interes personal, pse do të vazhdoje të punosh kur nuk ke më një post për të fituar?

Sepse beson.

Sepse ke ideal.

Sepse e kupton politikën si shërbim dhe jo si investim personal.

Këtu është edhe kontrasti i madh me atë që kemi parë shpesh në Shqipëri.

Në Shqipëri, për shumë politikanë, duket sikur politika fillon me kandidaturën dhe mbaron me postin. Kur janë në lista, kërkojnë votën. Kur marrin mandatin, kërkojnë pushtetin. Kur humbin postin ose mbeten jashtë listave, disa jo vetëm që largohen, por kthehen edhe kundër forcës politike që i ngriti, i bëri deputetë, ministra, kryetarë bashkie apo drejtorë.

Këtu shohin idealin, në Shqipëri shumë shpesh shohin interesin.

Këtu një politikan mund të mos jetë më kandidat dhe përsëri të punojë për partinë e tij.

Ndërsa për disa në Shqipëri, nëse nuk ka më karrige për vete, nuk ka më as parti, as ideal, as qytetar.

Ky është ndryshimi mes idealizmit dhe materializmit politik.

Idealisti pyet: “Çfarë mund të bëj për atë që besoj?”

Materialisti pyet: “Çfarë mund të marr prej saj?”

Dhe pikërisht për këtë Margareta Cederfelt dhe jo vetëm ajo, janë një shembull që meriton të vlerësohet.

Sepse vlera e një politikani nuk matet vetëm kur ka një mandat.

Matet sidomos atëherë kur mandati nuk është më i tij.

Nëse edhe atëherë vazhdon të punojë, të bindë, të shërbejë dhe të mbështesë të tjerët, atëherë kupton se pas politikës ka pasur një ideal dhe jo vetëm një interes.

Posti mund të mbarojë. Ideali jo.

Dhe kjo është demokracia që duhet të mësojmë të ndërtojmë edhe në Shqipëri.

Ne e dimë se politikanët apo pushtetarët tanë nuk mund të bëhen lehtësisht si ata perëndimorë, e aq më pak si suedezët, që mund të ecin nëpër qytet mes qytetarëve, pa bodyguard, pa frikë, në këmbë apo me biçikletë.

Por, të paktën, pas përfundimit të mandatit, të mos largohen sikur të mos kenë qenë kurrë pjesë e asaj force politike; aq më keq, të mos e kthejnë zhgënjimin personal në urrejtje dhe të mos u vënë ferra nën këmbë atyre që dikur i mbështetën dhe i ngritën politikisht.

Mandati mbaron, posti mbaron, por mirënjohja, dinjiteti dhe ideali nuk duhet të mbarojnë.